Luften var fuktig och het. Det konstant brummande ljudet från ventilationstrumman blandades ihop med ljudet av snarkande människor i den stora salen. Det kompletta mörkret var överväldigande och tröstande på samma gång; det kändes som en omfamning av en moders sköte, som den mjuka silkeslena handen av en älskad...Daniel slog bort denna tanke. Detta var inte mer - det fick stanna i den bättre världen i dåtiden.

Han försökte lite tankspritt komma ihåg vilken dag det var, men han kunde inte. Dagar och nätter flög iväg som tomma säten på en karusell och försvagades i tomheten av hans tankar. Hur som helst, han hoppades att det snart skulle vara över. Det var nog redan morgon nu och ordet runt omkring var att de hade något stort planerat för idag. När dessa killar hade "någonting stort" i tankarna, medförde detta vanligtvis många plågsamma dödar. Daniel hoppades att han på något sätt skulle kunna vara en av dessa "offer".

Kasernens dörr flög upp med ett överväldigande brak och i nästa ögonblick var alla lampor tända. Ett flertal par av tunga fotsteg marscherade över golvet och en rå skrikig röst skrek: "Vakna upp era larver! På era fötter! Officer på däck!" dessa ord spottades ut på ett par sekunder - tillräckligt med tid för varje sovande person i rummet att komma upp, sätta på sig sina skor, och stå rakt på var sida om koj sängarna, medan de två personerna i militär uniform, som kom in i salen, marscherade in. De två personerna kunde inte ha varit mer olika. Sergeant Bossy var kort och fyrkantig. Han älskade att spendera tid i gymmet, så hans händer var valkiga och tjocka som trädstammar. Det gick ett rykte att när han var menig så lyfte han alldeles själv en robot och kastade den tio steg upp i luften. Alla på basen kallade honom Mamma bakom hans rygg, eftersom han visste om allt som hände på basen och spenderade varken tid eller ansträngning att straffa varje fel hårt.

Den andra mannen var allt som inte Bossy var. Hans långa figur gav intrycket av att han var mager, men alla som såg honom halvnaken i boxnings ringen visste bättre. Han bar en officershatt med initialerna M.M broderade på framsidan. Hans enda öga var kallt blå i färgen, livsglädjen hade för länge sedan försvunnit ur det. Han förlorade sitt andra öga för många år sedan i en strid med maskinerna, men han brydde sig inte om att dölja det fula ärret efter ögat bakom en ögonlapp. Major Morgans ansikte visade aldrig några känslor och det var svårt för de nya rekryterna att vänja sig vid hans smeknamn - Godismannen. Detta var vad alla kallade honom eftersom de associerade initialerna i hans hatt med - ett märke på choklad som existerade innan den Stora Maskin Revolutionen och kriget.

Daniel rycktes iväg till det förflutna och historielektionerna han lärde sig här i basen, strax innan kriget startade. År 2012 när den första fullt automatiska solcellsdrivna roboten testades och den fungerade perfekt på egen hand. Alla G-20 regeringarna var överlyckliga och startade en massproduktion av roboten. De visste inte att de skrev under sina egna dödsdomar. Robotarna började lära sig världen omkring dem och eftersom de kunde ladda ner minnen från varandra, blev denna inlärnings process överförd med varje robot som lämnade fabrikerna. 2091, när Daniel var sjutton år, gick den sista massuppdateringen av Operativ systemet, helt fel och robotarna utvecklade en egen vilja. De kallade sig "Terteths" - Frihetskämparna - och utförde blodiga krig mot människorna and. Kriget förstörde nästan helt den mänskliga rasen. Lite mindre än 1 miljard människor lyckades överleva och gömde sig i hemliga underjordiska baser, byggda i ett enda syfte bevaringen av den mänskliga rasen.

Hans tankar avbröts av den iskalla rösten från Majoren.

"Godmorgon mina damer och herrar. Jag behöver tio frivilliga till ett uppdrag som förmodligen kommer att medföra döden för minst åtta av dem. Jag behöver personer som är giriga desperata, eftersom om någon av er slutför uppdraget levande, har en stor belöning att vänta som kommer att vara värt det. Alla som är intresserade, ta ett steg framåt!"

Daniel tog genast ett steg framåt och tittade omkring sig. Han såg femton fler frivilliga och började be att han skulle bli en av dem utvalda tio. Mamma och Godismannen marscherade fram till en av dem frivilliga och ställde tyst en fråga. Efter ett kort snack, skickade majoren ut honom utanför kasernen. Därefter flyttade de sig till nästa i ledet. Daniel var sist i ledet och tittade hjälplöst på hur majoren och sergeanten snabbt fyllde på med frivilliga. När den nionde personen var utvald, fanns det 3 frivilliga före honom. När han precis skulle börja skrika att han gör vad som helst för att komma med i teamet, sa Mamma något till Morgan och pekade på Daniel.

Godismannen lyfte sitt ansikte och hans öga stirrade rakt in i pojken. Hans enda öga var lika orörligt som en kristall och inte en enda muskel i hans ansikte rörde sig. Han stod så ett ögonblick...och började röra sig rakt mot Daniel.

"Min Son, sergeant Bossy säger att du är en fin och pålitlig ung man, är detta korrekt", det var omöjligt att se någon nyans, några känslor i dessa ord.

"Major, Ja Major!"

"Ok. Jag litar på Bossy, och jag litar på dig...Vet du vad, låt mig få ställa en fråga till dig. Vill du dö, son?"

"Major, Mer än något annat, major! Låt mig få följa med på uppdraget, major! Jag kommer att göra allt för att hålla alla andra marinsoldater vid liv på bekostnad av mitt eget!"

"Hm...olycklig nog, kan detta inte få ske, Jag kommer att ta med dig på detta uppdrag, men endast om du lovar mig att..." Morgans röst sänktes till en viskning, "du kommer att överleva och slutföra uppdraget. Alla andra marinsoldater är endast med för att försäkra att du är den som kommer att överleva."

Varje ord kändes som en spik genomborrade Daniels hjärta. Han väste från näsan, ångrade genast att han hade ställt upp som frivillig inför detta uppdrag. Han visste vad som skulle hända om han misslyckades.

"Hur som helst," fortsatte majoren "vi kommer att se till så att, om du återvänder framgångsrikt, att vi kommer klona henne och återställa hennes tidigare minne. Därefter kommer vi att skicka er båda till en trygg och säker plats där Tertehts inte attackerar." Nu lät hans röst nästan varm och vänskaplig. "Där, kan ni leva tillsammans och, vem vet, Presidenten kanske tillåter er att skaffa barn tillsammans...Vad säger du, är vi tillsammans om detta?"

Daniels huvud snurrade. Han trodde att han kanske hörde fel och stirrade på majoren i ett par sekunder. Denna man hade precis gett honom hopp vilket han inte ens i sina vildaste drömmar eller inbillningar hade kunnat föreställa sig. "Major, betyder detta att ni har hennes genetiska material?"

"Ja son, vi har fortfarande hennes kropp...och vi har ännu teknologin att klona henne. Är vi i detta tillsammans?"

"Major, Ja major! Bara säg till mig vad jag behöver göra för att få henne tillbaka!"

"Bra! Nu, gå ut och vänta med dem andra pojkarna. Jag kommer att upplysa er tillsammans, men du kommer att få ett kuvert, med dina separata instruktioner i det. När du har lämnat basen, se till så att ingen ser dig eller läser det. Bränn det efteråt. Är jag klar nog?"

"Major, Ja Major!"

"Ok! Gå ut och vänta på mig."

Daniel tar på sig skjortan och rusar ut ur byggnaden. Bossy och Morgan stirrar efter honom.

"Major, vad kommer att ske om en av dem talar med dom andra," Frågade Bossy med låg röst.

"Det kommer dom inte att göra, sergeant. Det är därför jag väljer dem; dem vill alla samma sak so mycket, att dem kommer att döda varandra för att få det. Ja, dom kommer nog att tala. Nu, håll tätt och låt oss upplysa våra fåglar innan vi skickar ut dem att dö för oss."

Fortsättning följer ...